Irans ledare Ahmadinejad har under två års tid hotat Israel med att landet ska utplånas och att judarna ska förintas. Vid upprepade tillfällen har han överlägset talat om att det endast är fråga om månader eller veckor innan Israel upphör att existera. Senast förklarade presidentens närmaste man i Teheran att nio minuter efter att Irans missiler har avfyrats, ska förintelsen ske.

Spänningen stiger för varje timme, med den mobilisering som sker och fortsatt retorik som piskar upp starka känslor. De arabiska grannfolken som under det senaste året varit med om revolutionära förändringar, önskar inte ett krig. Eventuellt är det Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon som söker konfrontation med Israel. Irans shiamuslimer vill också ha makt och herravälde över hela regionen.

2012 är ett dramatiskt år utifrån olika förutsägelser. Mayafolket har hävdat att det här året innebär slutet för en tidsålder, innan något helt nytt ska hända.

När vi läser Bibelns förutsägelser bekräftas vår oro. Samtidigt finns en viktig princip i Bibelns profetiska tänkande, nämligen att förutsägelser ska tas emot som varningsord och inte som något ödesbestämmande och ofrånkomligt ont.

När Nineve varnades för att det inom fyrtio dagar skulle inträffa en katastrof, då omvände sig folket till Gud och katastrofen hejdades. När Amos såg en vision av en fruktansvärd katastrof, då ändrade Gud läget som svar på bön. När Abraham fick veta att Sodom skulle drabbas av en katastrof, då lyssnade Gud till Abrahams bön och om det hade funnits tio rättfärdiga inne i staden, då hade Gud tagit hänsyn till dem.

Därför är det viktigt att vi ber tillsammans:

Fader, Du som är vår Gud

Vi ber att Du ska rädda Israel från angrepp

Vi ber att Du ska rädda Iran från våldets misstag

Vi ber att Mellersta Österns ledare ska välja försoning

Vi ber att Israels ledare ska fatta beslut med visdom

Du Herre vet vad som följer sig bakom alla ord

Du Herre vet vad som måste hända just nu

Bevara oss och fräls oss om vi nu ser början till en vedermöda

Håll oss redo inför Din tillkommelse, Herre Jesus Kristus

Vem är egentligen en riktigt riktig kristen, i jämförelse med alla olika varianter av uttryck för tro och mångfalden av kristna idéer och gudstjänstformer?

Frågan är svårare att besvara ju närmare globaliseringen tätnar med intryck från olika kulturer som kallas ”kristna”. Det är en spretighet som oroar många när åsikter går isär och starka personligheter framför sitt budskap. Frågan blir om man duger inför Gud, fram för allt inför evighetens bedömning.

Den ekumeniska enheten har en grundläggande värdering som avgörande för att få kalla sig kristen. Man ska vara överens om att Jesus är Guds Son i Bibelns mening och vår Frälsare och Herre. Problemet i vår tid är att många kan uttala en sådan trosbekännelse, men egentligen inte hålla med ordagrant. Formuleringarna ses mer som poetiska, utan sanningsvärde.

Jag har periodvis engagerat mig i debatter och samtal för att vilja påverka till trons enhet i det väsentliga. Det som kännetecknar historisk kristendom och fungerande kyrkor är respekt inför Bibeln som Guds Ord, tron på Jesus som mänsklighetens Frälsare och öppenhet för den helige Ande i upplevelsen av pånyttfödelse till andligt liv.

Sannolikt måste jag sedan kapitulera för att det finns många tolkningstraditioner, liturgiska och spontana gudstjänstformer. Vi har också olika förståelse när det gäller etiken för vardagen.

Det viktigaste är att du och jag har en personlig trygghet i vår Gudsgemenskap. Samtidigt som vi vill vinna, påverka, missionera och motivera till fördjupad andlig kvalité, får vi överlämna till var och en att själv ta sina beslut.

Då är det samtidigt viktigt att studera Bibeln som visar att man kan vara kristen på olika nivåer. Man är nog en kristen även med en tro som kan jämföras som en livförsäkring. Den ses över en gång varje år, när man går till kyrkan 1:a advent eller vid något annat tillfälle. Inför dödsögonblicket ber man sedan en bön om nåd och hoppas på himlen och att inte hamna fel.

Det är skillnad när syftet blir att ha en fungerande gemenskap med Jesus i bön och efterföljelse. Det är en stor skillnad när den helige Ande fått uppfylla personligheten, ge vägledning och styrka i livet. Den kristna identiteten påverkas i djupet när Bibeln studeras och gudstjänsten förmedlar Guds Ord.

Man kan nog vara en kristen och förverkliga sitt liv med karriär, god ekonomi, ett trevlig umgänge i gemensamma upplevelser av kultur, idrott, fritidsnöjen m.m.

Det är en skillnad att söka Guds mening med livet och göra en insats som förverkligar Guds syfte med de egenskaper och gåvor som Gud lagt ner i varje människa.

Det blir en skillnad inför evigheten. Jag tycker att predikanter som talar om himmel eller helvete, gör det allt för svart-vitt. Sanningen är att den som blir frälst kommer att bedömas utifrån hur man levde sitt liv. Det blir olika nivåer av himmelsk härlighet. På ett jämförbart sätt kan man gå förlorad men hamna i olika nivåer av den verkligheten.

Sveriges Riksdag har haft debatt om oppositionens krav på att erkänna en palestinsk stat och därmed tvinga Israel tillbaka till 1967 års gränser. Samtidigt uttalas hot från Teheran och av Hamas i Gaza att syftet är Israels förintelse.
Nu är det viktigt att ha en sann bild av historien. Fram till det första världskriget var hela den arabiska halvön under det ottomanska väldet. I början av 1920-talet hade befrielsen kommit undan ockupationsmaktens förtryck. Ett 20-tal nationer bildades och fick en egen identitet. Samtidigt förklarade Nationernas Förbund att det judiska folket skulle få tillbaka sitt hemland som de hade berövats sedan Nebudkadnessars dagar.
De araber som bodde inom det judiska folkets område, krävde att de skulle ha en palestinsk stat. Winston Churchill accepterade deras önskan och delade Israels land så att araberna fick två tredjedelar av Palestina och kunde utropa en självständig palestinsk stat. Det var 1922!
Inför Israels självständighetsförklaring 1948 krävde araberna att det som kallas Västbanken skulle bli ytterligare en palestinsk statsbildning. Israel bejakade deras önskan, men araberna vägrade. De skulle dränka judarna i havet och ha hela området. Israel angreps, men attacken misslyckades.
1967 planerade araberna en gemensam attack för att utplåna Israel, men misslyckades. Israels armé tvingade dem tillbaka och ville inte ha en fiende som syftade till judarnas förintelse, som allt för nära grannar. Det behövdes en säkerhetszon.
Vid flera tillfällen upprepades försöken att utplåna Israel. Trots detta har Israel sagt att om araberna i det nuvarande Palestina skriver under en fredsöverenskommelse är Israel berett att välkomna en palestinsk stat.
Yasser Arafat ville inte under sin livstid garantera Israel trygga och säkra gränser. Hamas fortsätter att hota med att de ska utplåna Israel.
Den nye socialdemokratiske ledaren Stefan Löfven tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver nu att Sverige ska bli överens med Hamas i Gaza och stödja en palestinsk statsbildning med sharialagar, diktatur och förtryck.
Jag vill rekommendera alla som är intresserade att vara med fredagskvällen den 24 februari kl. 19.00 i Centrumkyrkan i Sundbyberg. Då talar teologie doktor Göran Larsson om Bibelns perspektiv på Israels framtid. Frälsningsarméns Vasa Gospel sjunger. Det blir tillfälle att ställa frågor.

STANLEY SJÖBERG

Det pågår en diskussion om Sveriges frikyrkor över huvud taget har något berättigande. Kanske vi allihop borde samlas i de historiska katedralerna och underordna oss biskoparna i Svenska kyrkan och påven i Rom? En av Sveriges mest kända profiler inom frikyrkligheten, nämligen Sigfrid Deminger skrev nyligen i tidningen Dagen om hur han upplever frikyrkorörelsens kris.

Analysen var skarp och nödvändig. Frikyrkorna generellt har förlorat gudstjänstens värdighet. Estraden erbjuder mer underhållning än uppbyggelse. Fram för allt saknas kunskapsberikande undervisning i de grundläggande sanningsområdena för kristen tro och övertygelse.
Jag tror att mångfalden måste bejakas. Tonårsungdom måste få uttrycka sin tro med discomusik, rökmaskiner och ljuseffekter. Mogen ungdom måste ges tillfällen till andlig fördjupning och intellektuell stimulans, med personlig gemenskap även i mindre grupper.
Stressade människor som omges av starka ljud och ett intensivt informationsflöde, måste ges en andlig miljö med stillhet där lovsången sker med förebild från Taize och tillbedjan får ske med levande ljus, symboler och liturgiska former.
Vi lever i stora städer och tätt sammanbyggda hus. Globaliseringen och urbaniseringen gör oss till kollektiv där starka personligheter vill fly undan till en mer personlig frihet och integritet. Då blir den lilla samtalsgruppen en räddning och ibland den helt privata tron en nödvändighet.
Jag har upplevt andlig djupgemenskap med ortodoxa och katolska systrar och bröder. Svenska Kyrkans präster och vanliga medlemmar förmedlar ibland en äkthet som förstärker min egen tro. Frälsningsarméns förankring i trovärdig uthållighet, alla de andras former har samma betydelse som de enskilda familjerna i en stor släkt, eller den ensamstående individen i en familj. Alla behövs och enheten mellan oss kristna innebär inte att alla måste bo under samma tak och trängas i samma kyrkbänk.

Frikyrkorna behövs med ödmjukhet i relation till alla övriga i släkten! Men alla måste nu söka fördjupad äkthet, närmare den ursprungliga förebild som Apostlagärningarnas kristendom gav oss.
STANLEY SJÖBERG